Personside - 61

Fra Dansk Biografisk Leksikon³:

Ibsen, Aage Rolf, 1847—1915, Forfatter. F. 17. Dec. 1847 i Rødby, d. 23. Nov. 1915 sst., begr. sst. Forældre: Købmand Vilhelm Feodor Edvard I. (1821—56) og Louise Mathilde Hedevig Gøtke (1822—1902, gift 2° 1860 med Købmand Carl Christian August Engqvist, 1840—1913, Ægteskabet opløst, han gift 2° med Ida Sophie Jensine Jessen, 1845—1914). Gift 23. Marts 1877 i Østofte med Marie Magdalene Plambøck, f. 1. April 1851 i Østofte, D. af Slagtermester Jørgen Jensen (1819—93) og Johanne Marie Hørup (1821—97).

I. blev Student 1866 fra Odense og 1876 cand. med. 1880—85 var han Distriktslæge i Godthaab i Grønland, derefter et Aar paa Læsø. Fra 1887 virkede han som Læge i sin Fødeby, hvor han beklædte forskellige Tillidsposter, var Medlem af Byraadet fra 1897 og af Værgeraadet fra 1905. Først 47 Aar gammel debuterede han som Forfatter med Bogen »Nordlys« (1894), hvori han fortæller om sin Rejse til og sit Ophold paa Grønland, interessante Billeder af Livet mellem Grønlændere og i Kolonien. Grønlandsk Milieu og grønlandsk Motiv, fra de herrnhutiske Missionærers Liv i Friederichstal i Grønland, finder man ogsaa i hans første Roman: »Søster Helene« (1895), en underholdende fortalt, noget melodramatisk Kærlighedshistorie. Til sit kære Grønland er han siden vendt tilbage i Novellesamlingen »Turisten« (1898) og i Romanerne »Hans Lykkes Æventyr« (1901), »Verdens Ende« (1903) og »Fjældgænger« (1908), den interessanteste af dem, der skildrer en Halvblods tragiske Delthed mellem primitiv grønlandsk og dansk Kultur.

Hans øvrige Produktion omfatter Romanerne »Frøken Student« (1897), »Jacob Linde« (1899), »Den unge Præstefrue« (1900), »Harriet Mørch« (1905), »Ellen« (1906) og »Jutta« (1911).

^{Grønlandske Selskabs Aarsskrift 1915, 1916, S. 117 f. Berl. Tid. og Politiken 20 Nov 1915.}

Oluf Friis.

Designprinsen av Sverige - Sigvard Bernadotte

I år är det 100 år sedan Greve Sigvard Bernadotte af Wisborg föddes. Han må inte ha lämnat denna värld som Prins till titeln, men epitetet ”Designprins av Sverige” passar honom alldeles utmärkt. Denna designpionjär är en av få som finns i näst intill vart enda hem i Sverige och han är också den kunglighet som kommit folket närmast på det sättet att hans skapelser finns just där. Att göra vardagen vackrare var Sigvards vision och visst lyckades han med det – flerfaldiga gånger om!

Den 7 juni 1907 sköts kunglig salut över Stockholm då hovet meddelat att Hennes Kungliga Höghet Hertiginnan av Skåne, Prinsessan Margareta, fött sitt och Arvprins Gustaf Adolfs andra barn. Födseln ägde rum på Drottningholms Slott och den nyfödde var ännu en Arfurste till Sveriges rike. Vid dopet fick pojken namnet Sigvard Oskar Fredrik, hans titel blev Prins av Sverige samt Hertig av Uppland.

Denna lilla Prins växte upp en kärleksfull och modern familj med kungliga mått mätt på den tiden. Hovlivet i Stockholm innebar ett ganska inrutat liv och många regler, men mamma Margareta var en modern kvinna som själv ville vara delaktig i sina barns uppväxt. Somrarna på Sofiero var familjens bästa tid, då kunde de hänge sig åt sina intressen och bara leva familjeliv helt ostört omgärdat av det vackra havet och den stora trädgården. Redan tidigt såg Sigvard hur hans mamma skrev, målade och fotograferade och hans sågs ofta bära runt på hennes målarsaker.

Sigvard var en smart pojke och hade också förskonats från dyslexin som drabbade några av de andra barnen i familjen. Han hade mycket bra betyg och när åldern var inne så valde han att studera vid Uppsala Universitet. Under studietiden var han mycket aktiv i studentlivet och spelade bland annat teater i studentsällskap, och så småningom gjorde han kunglig sensation – en Prins tog en akademisk examen! Prins Sigvard lämnade Uppsala med en fil. Kand. med konsthistoria som huvudämne, och fortsatte därefter till Stockholm där han blivit antagen till Konstfack. 1929 påbörjade han sina studier där och läste bland annat för den berömde professorn Olle Hjortzberg.

Under studietiden kom Sigvard i kontakt med den anrika danska firman Georg Jensen och redan då började han så smått att designa olika mindre föremål åt dem. Men inom sig närde Prinsen film och skådespelardrömmar så han for till Tyskland under täcknamn för att under en tid arbeta som regiassistent, där han bland annat designade scenografier. Det var också i Berlin som Sigvard mötte sin första kärlek, tyskan Erica Patzek. Den 8 mars 1934 gifte de sig i en högt uppmärksammad och snabbt överstökad ceremoni i London. Genast efteråt fråntog Kung Gustav V honom hans diplomatpass, titlar, ordnar, apanage och andra privilegier eftersom lagarna inte tillät en kunglig att gifta sig under sin rang och ett regeringsbeslut fattats. Den forne Arvfursten var nu tvungen att stå på egna ben och ordna egen försörjning, Ericas far hjälpte dem ekonomiskt och Sigvard återupptog sin kontakt med företaget Georg Jensen.

Film- och skådespelardrömmarna tog också Sigvard till USA en tid, och senare under 1940- och 50-talen skapade han en del filmaffischer för olika svenska filmer, men det blev designen som fick bli levebrödet. Efter nio års äktenskap med Erica Patzek upplöstes det i all vänskaplighet 1943 och Sigvard gifte snabbt om sig med danskan Sonja Robbert. Tillsammans med henne fick han också sitt enda barn, Michael Bernadotte som föddes 1944.

Efter att i många år ha levt titellös, men dock gjort anspråk på sin före detta titel Prins av Sverige, adlades Sigvard av släktingen Storhertiginnan Charlotte av Luxemburg år 1951. Hon gav honom den ärftliga titeln greve af Wisborg och nu blev han Greve, hans fru Grevinna och hans son också Greve. En liten upprättelse efter många år helt ute i kylan.

1961 skilde sig Greve Sigvard för andra gången, han hade då mött sitt livs stora kärlek – Dramatenskådespelerskan Marianne Lindberg – som blev hand tredje hustru samma år.

Tillsammans kom de att dela sina liv och blev ett mycket uppskattat par som syntes både i veckotidningar och senare även som gäster vid kungliga middagar. Deras kärlek kom att vara ända tills Sigvards bortgång många många år senare…

1949-1963 drev Sigvard designbyrån Bernadotte & Bjørn tillsammans med dansken Acton Bjørn, ett mycket framgångsrikt samarbete som kom att bli grunden för många kända skapelser. Firman hade sitt huvudkontor i Köpenhamn samt filialer i både Stockholm och New York. Greven fungerade som inspiratör och mentor av många av dåtidens unga designers, han hade en mycket god förmåga att välja rätt talanger och låta dem blomstra. Ledande uppdrag inom både svenska och internationella organisationer för formgivare hade också lagts till på grevens meritlista då han 1964 öppnade egen studio i Stockholm – Bernadotte Design AB – som tyvärr fick stängas i början av 1970-talet.

Greve Sigvards exklusiva silverdesign var hans signum internationellt och det som gjorde honom världsberömd, de kan idag återfinnas på museer världen runt och i fina samlingar, men för Greven själv så var det vardagsföremålen som låg varmast om hjärtat. Att skapa vardagsföremål till nytta i vanligt folks liv och sådant de kunde ha råd med, det var Grevens önskan. Och visst blev den uppfylld, många gånger om, för vem har väl inte någon gång vispat grädde i en Margretheskål, öppnat en konservburk med Röda Clara eller stött på mönstret Virrvarr?

Sigvard var mångfacetterad av ett sällan skådat slag, hans skapelser var så vitt skilda saker som mattor, glas, porslin, möbler, brödrostar, exklusivt silver, termosar, kannor, kastruller, picknickväskor, skålar och pytsar och mycket annat. När man ser de vackra silverföremålen som Greven skapade för Georg Jensen så är tankebanan ganska lång till vissa andra saker han också skapade. Eller vad sägs om truckar för ASEA, TV apparater för Bang & Olufsen, spisar och kylskåp för Husqvarna, godispappret till Marabous choklad eller flaskan till Explorer Vodka? Men sådan var han, Designprinsen av Sverige, för alltid närvarande i de svenska hemmen – rika som fattiga. Till sina uppdragsgivare kunde Greven också räkna välrenommerade namn såsom Rosenthal, Bing & Gröndahl och Skultuna Messingbruk.

I det stora utbudet av saker han skapade så finns det några designklassiker signerade Greve Sigvard som alltid kommer att stå ut lite extra, de är idag närmast ikoner inom designen. Dit hör Margretheskålen (som finns i vart och vartannat svenskt och danskt hem), konservburksöppnaren Röda Clara (fortfarande i produktion), Bernadottekannan, mönstret Virrvarr (fortfarande i produktion och används) samt skrivmaskinen Facit.

1997 hedrades Greve Sigvard med en egen stor utställning på Nationalmuseum (”Design Sigvard Bernadotte”) som öppnades tillsammans med Kronprinsessan Victoria och hans älskade hustru Marianne vid hans sida. Utställningen blev en stor succé och pågick en bra bit in på 1998, och ett större erkännande är svårt att tänka sig i Sverige. I november samma år fick han också motta Prins Eugen Medaljen av Kung Carl XVI Gustaf.

Denna energiske skapare arbetade aktivt hela sitt liv, passionen för designen var vägledande även då 90-årsgränsen passerats och han presenterade ett par större verk de sista åren av sitt liv. År 2000, till millennieskiftet, presenterade han sin första hela servis döpt till ”Marianne” efter sin hustru. En 56 delar stor servis som han fått i uppdrag att skapa av Fyrklövern och som genast blev mycket populär. Samma år var Greven också med och designade den nya inredningen på Hotell Birger Jarl i Stockholm.

Greveparet Sigvard och Marianne var, och Marianne är fortfarande, också mycket engagerade i främjandet av olika hjärtefrågor. Till exempel oftalmologin (vetenskapen om ögat och dess sjukdomar) för vilken de etablerade en egen stiftelse för att främja forskningen, The Sigvard & Marianne Bernadotte Research Foundation For Children’s Eyecare. Vid S:t Eriks Ögonsjukhus i Stockholm finns till exempel också Sigvard och Marianne Bernadottes forskningslaboratorier för Barnoftalmologi där forskare från hela världen arbetar. Dyslexi var ett annat av parets värnområden, inom vilket Grevinnan Marianne fortfarande idag är aktiv, och även främjandet av konstnärliga talanger för vilket ändamål Stiftelsen Marianne och Sigvard Bernadottes Konstnärsfond finns.

Måndag 4 februari 2002 avled Greve Sigvard Bernadotte af Wisborg stilla i sitt hem. Designprinsen blev 94 år gammal. Tvisten om hans fråntagna Prinstitel var inte löst utan på väg till Europadomstolen då han gick ur världen. Konungen beordrade halade flaggor vid Kungliga Slottet och dessa minnesord skickades ut i ett pressmeddelande via Kungliga Hovstaterna:

"Farbror Sigvard har haft förmånen att leva ett långt, rikt och konstnärligt liv. Hans livsverk lever vidare i form och färg i alla de föremål och konstverk han skapat under mer än ett halvt sekel. Han lämnar efter sig ett stort tomrum i familjen. Vi kommer att sakna honom, familjens äldste, och minnas honom med värme och respekt."

Greve Sigvard låg på lit de parade för defilering i Slottskyrkan i Kungliga Slottet och sedan hölls begravningsceremonien i Engelbrektsskyrkan den 15 februari 2002. Hans enda kvarvarande (och ännu levande) syskon, Greve Carl Johan med fru Gunilla, hela Kungafamiljen, Prinsessan Lilian, Kungens systrar samt Sigvards systerdotter Drottning Margrethe av Danmark med make Prins Henrik, deltog alla. Efteråt gravsattes han på den Kungliga Begravningsplatsen vid Haga, Grevens gravsten bär texten "Född Prins av Sverige".

Fra Dansk Biografisk Lexikon:¹

Rom, Niels Christian, f. 1839, Redaktør, Husflidsmand. R. er født 4. Avg. 1839 i Brøndbyøster og Søn af Møllebygger, senere Møller, Herman R. og Christiane Mathilde f. Møller.

Efter at have taget Skolelærerexamen 1857 var han Hjælpelærer paa Laaland, blev 1859 Lærer i Bryrup ved Silkeborg og 1866 i Føvling ved Horsens. 1875 tog han Afsked og flyttede til Kjøbenhavn som Redaktør og Udgiver af det i 1873 stiftede Ugeblad for Menigmand «Husvennen». Ved Artikler i «Dansk Landbotidende» og ved Foredragsrejser gjorde han sig fra 1866 til Talsmand for en Fornyelse af Husfliden, som han syslede med i sit Hjem, og om hvis Udvikling han 1874 udgav det kulturhistoriske Arbejde «Den danske Husflid, dens Betydning og dens Tilstand i Fortid og Nutid». Han fremkaldte 1873 Oprettelsen af «Dansk Husflidsselskab», i hvis Bestyrelse han stadig har siddet, siden 1899 som Formand. 1875 udgav han «Haandgjerningsbog for Ungdommen», der har oplevet en Række Oplag og er bleven oversat paa Svensk, Tysk og Hollandsk. Desuden har han skrevet en Mængde Tidsskriftsartikler om Husflid og fra 1881 redigeret og udgivet «Dansk Husflidstidende». I Bestyrelsen for «Danmarks Lærerforening» havde han Sæde fra dens Stiftelse 1874 i 9 Aar, de 5 sidste som Formand. Her gav han Stødet til Oprettelse af Foreningens Enkeunderstøttelse, i hvis Bestyrelse han er forblevet som et meget virksomt og offervilligt Medlem. I Kjøbenhavn oprettede han 1876 en Forlagsforretning for Skolebøger og Folkelæsning samt 1888 et Bog- og Stentrykkeri. 1898 fik han Justitsraadstitel. R. ægtede 13. Maj 1860 Ane Lovise Nicolaisen.

^{Husvennen 1878-79, Nr. 32.
J. Larsen, Danmarks Lærerforening 1874-99.}

Joakim Larsen.

Fra Dansk Biografisk Lexikon:³

Arctander, Niels Lauridsen, 1561-1616, Biskop. Han er født i Kvernæs i Throndhjems Stift og stammede paa fædrene Side fra en sjællandsk Slægt, der var indvandret i Norge paa Reformationstiden. Faderen, Laurids Nielsen, var først Præst i Kvernæs, men døde 1596 som Ærkedegn i Throndhjems Domkapitel og Præst i Størdalen. Moderen, Magdalene Sigvardsdatter, var en Præstedatter fra Verdalen. Under sin Skolegang i Throndhjem synes han en Tid lang at have haft sit Hjem i sin Farbroders, Borgmester Peder Nielsens Hus. Han blev Student 1578, og da han 1583 sidste Gang besøgte sin Hjemstavn, fattede Lensmanden i Throndhjem, Christian Friis til Borreby, Godhed for ham og opmuntrede ham til at fortsætte sine Studier i Udlandet. Paa dennes Bekostning opholdt han sig derpaa et Aar i Marburg, ved hvis Universitet han blev indskreven i Juni 1584. Pesten, som i det følgende Aar forjog mange af Studenterne fra Byen, har vistnok fremskyndet hans Hjemrejse. Men allerede forinden synes formaaende Venner at have henledet Opmærksomheden paa ham. 6. Juni 1585 prædikede han, maaske efter Kong Frederik II’s Ønske, i vor Frue Kirke i Kjøbenhavn, hvor Kansleren Niels Kaas sad iblandt hans Tilhørere, og inden Maanedens Udgang blev han ordineret til Slotsprædikant paa Kjøbenhavns Slot. Da han senere ogsaa nævnes som Hofpræst, har han maaske en kort Tid forenet disse to Embeder. Han vandt snart et anset Navn baade som asketisk Forfatter og som praktisk Sjælesørger. 1588 udgav han et Skrift om «Guds Enighed oc hellige Trefoldighed», der var udarbejdet paa Grundlag af hans ovenomtalte Prædiken i vor Frue Kirke. Det var dediceret til Niels Kaas. Efter Titelen at dømme kunde man tro, at det indeholdt en Række metafysiske Undersøgelser, medens det derimod er en jævn, enfoldig Fremstilling af Skriftens Lære om Guds Væsen og Egenskaber. I det hele taget fremtræder han i sine Skrifter som praktisk Bibeltheolog og fastholder det som en Hovedregel, at Bibelen skal forklares ved Bibelen selv. Dette betoner han særlig i sit Skrift «Davids Poenitentz», en Udlægning af Davids syv Bodssalmer, som udkom 1594 paa Fru Christence Rotfeldts Bekostning. Det var en Oversættelse af nogle latinske Prædikener, han havde holdt paa Kjøbenhavns Slot. Paa samme Tid udarbejdede han et Trøsteskrift, kaldet «Troens Triumph oc Seyer», for en synderlig god Ven, som var stærkt religiøst anfægtet. Det blev dog først udgivet 1604 efter mange godt Folks Opfordring. Tillige drev han stærkt paa Husandagt, og nogle Bønner, som han havde sammenskrevet til Brug for sig selv, sine Husfolk og andre gode Venner, udkom senere i forskjellige Rækker, hvoraf den første blev udgivet 1595 paa Ditlev Holcks Bekostning. Denne Mand, der var Lensmand paa Kjøbenhavns Slot, nævner A. med Taknemmelighed som sin særlige Velynder. Han havde allerede 1591 dediceret ham sit Skrift «Poenitentzis Speyl», og i de følgende Aar oversatte han efter Holcks Ønske og paa hans Bekostning Niels Hemmingsens to Skrifter «De gratia universali» paa Dansk (1593 og 1595). I Løbet af faa Aar havde han saaledes udfoldet en rig Forfattervirksomhed, som han fortsatte, efter at han var traadt over i en anden Embedsstilling.

1595 blev han af Regeringsraadet udnævnt til Biskop over Viborg Stift, maaske uden forudgaaet Valg af vedkommende Stiftsgejstlighed. Som Biskop gjorde han sig fortjent ved at ophjælpe Kirke- og Skoletugten, ligesom han ogsaa bestræbte sig for at forøge Præsternes og Lærernes Indtægter. Han havde 1614 Sæde i den store Kommission, som under Kongens Forsæde dømte i Sagen imellem Resen og Kock paa Mødet i Kolding, og senere hen i samme Aar var han i Kjøbenhavn Bispernes mest fremtrædende Ordfører under de fortsatte Kontroverser imellem Resen og Mændene af Niels Hemmingsens Skole, der i Menighedens Navn nedlagde en Protest imod Resens spekulative Dogmeudviklinger. A.s «Psalmer oc aandelige Viser» (1607) er af ringe Værd, og naar Cl. Lyskander nævner ham som en udmærket Digter, maa dette vistnok skrives paa Svogerskabets Regning. Som Prædikant nød han derimod med rette en stor Anseelse, og hans talrige Ligprædikener over Mænd og Kvinder af den danske, især jyske, Adel maa baade fra Formens og Indholdets Side betegnes som noget af det fortrinligste, der er fremkommet i denne Gren af vor ældre Litteratur.

Han var 2 Gange gift. 1585 ægtede han Marie Stratmann, som døde i Barselseng 1. Juni 1587, og allerede 3. Dec. s. A. indgik han et nyt Ægteskab med sit Søskendebarn, Karine Clausdatter, d. 1615, der var Datter af Prof. Claus Scavenius og Enke efter Præsten ved Nicolai Kirke, M. Anders Mariager. Igjennem dette Ægteskab blev han senere Svoger til Cl. Lyskander. Af hans 4 Børn overlevede kun Sønnen af første Ægteskab, M. Henrik Arctander, Faderen. Han var først Rektor i Viborg og senere Præst i Selde paa Salling, men forfaldt til Drik (d. 1652). Biskop A. døde 1. Nov. 1616 og ligger begraven i det saakaldte Præstekapel i Viborg Domkirke.

^{Molbech, Hist. Aarbøger III, 158.
Ny kirkehist. Saml. I, 419 ff.}

S. M. Gjellerup.