Svend Hakonsen

M
     Svend Hakonsen var jarl i Norge.

Barn af Svend Hakonsen og Holmfrid (?)

Holmfrid (?)

K

Barn af Holmfrid (?) og Svend Hakonsen

Uto (?)

M, d. cirka 1030
     Uto (?) var obotriterfyrste. Han døde cirka 1030 ved at blive myrdet.

Barn af Uto (?)

Jens Einar Kyhl1

M
     Jens Einar Kyhl er søn af Jens Christian Thorvald Kyhl og Edith Agathe Johanne Marie Hansen.
Far-Nat*Jens Christian Thorvald Kyhl f. 10 Jan 1887, d. 3 Okt 1970
Mor-Nat*Edith Agathe Johanne Marie Hansen f. 3 Apr 1899, d. 25 Jan 1965

Børn af Jens Einar Kyhl og Asta Klara Borring Larsen

Kildehenvisninger

  1. [S552] Annie Kyhl, online http://www.anniekyhl.dk/legacy/annie%20kyhl5/index.htm

Tove Edith Kyhl1

K
     Tove Edith Kyhl er datter af Jens Christian Thorvald Kyhl og Edith Agathe Johanne Marie Hansen.
Far-Nat*Jens Christian Thorvald Kyhl f. 10 Jan 1887, d. 3 Okt 1970
Mor-Nat*Edith Agathe Johanne Marie Hansen f. 3 Apr 1899, d. 25 Jan 1965

Kildehenvisninger

  1. [S552] Annie Kyhl, online http://www.anniekyhl.dk/legacy/annie%20kyhl5/index.htm

Asta Klara Borring Larsen1

K
     Asta Klara Borring Larsen er datter af Edmund Sienknecht Larsen og Ellen Nancy Fanny Borring.
Far-Nat*Edmund Sienknecht Larsen f. 29 Nov 1907
Mor-Nat*Ellen Nancy Fanny Borring f. 27 Jan 1909

Børn af Asta Klara Borring Larsen og Jens Einar Kyhl

Kildehenvisninger

  1. [S552] Annie Kyhl, online http://www.anniekyhl.dk/legacy/annie%20kyhl5/index.htm

Edmund Sienknecht Larsen1

M, f. 29 november 1907
     Edmund Sienknecht Larsen var skotøjstilskærer. Han blev født 29 november 1907 i Valdemarsgade 62, København. Edmund blev gift 9 marts 1929 i Københavns Rådhus, Rådhuspladsen 1, København, med Ellen Nancy Fanny Borring.2

Folketællinger og boliger

Bolig1 november 1914Dybbølsgade 66, København3
Bolig1 november 1915Valdemarsgade 65, København3
Folketælling1925Valdemarsgade 65, København2

Barn af Edmund Sienknecht Larsen og Ellen Nancy Fanny Borring

Kildehenvisninger

  1. [S552] Annie Kyhl, online http://www.anniekyhl.dk/legacy/annie%20kyhl5/index.htm
  2. [S5] Arkivalier Online, online http://www.sa.dk/content/dk/ao-forside
  3. [S466] Registerblade, online http://www.politietsregisterblade.dk

Ellen Nancy Fanny Borring1

K, f. 27 januar 1909
     Ellen Nancy Fanny Borring blev født 27 januar 1909. Ellen blev gift 9 marts 1929 i Københavns Rådhus, Rådhuspladsen 1, København, med Edmund Sienknecht Larsen.2

Folketællinger og boliger

Bolig1929Saxogade 75, København

Barn af Ellen Nancy Fanny Borring og Edmund Sienknecht Larsen

Kildehenvisninger

  1. [S552] Annie Kyhl, online http://www.anniekyhl.dk/legacy/annie%20kyhl5/index.htm
  2. [S5] Arkivalier Online, online http://www.sa.dk/content/dk/ao-forside

Jørgen Verner Stein Andersen1

M
     Jørgen Verner Stein Andersen er søn af Hans Verner Andersen og Anne Ruth Stein Pedersen.
Far-Nat*Hans Verner Andersen
Mor-Nat*Anne Ruth Stein Pedersen

Børn af Jørgen Verner Stein Andersen og Kirsten Kyhl

Kildehenvisninger

  1. [S552] Annie Kyhl, online http://www.anniekyhl.dk/legacy/annie%20kyhl5/index.htm

Ellisiv (?)

K, f. 1032, d. cirka 1075
Fra Dansk Biografisk Lexikon:1

Ellisiv (Elisabeth), --1067--, Dronning, var Datter af den russiske Storfyrste Jaroslav (d. 1054) og Ingegerd, Oluf Skotkonges Datter. Da den vilde Harald Haardraade efter mange Aars Kampliv var flygtet fra Myklagaard til Rusland (1044), ægtede han E., som han alt tidligere havde bejlet til, og fik med hende Datteren Maria. Som Norges Konge tog Harald uden videre en norsk Høvdingdatter, Thora, til Dronning, skjønt han ikke var skilt fra E. Den krænkede Fyrstedatter er rimeligvis vendt tilbage til sit Hjemland, og først i Haralds sidste Aar levede hun atter hos ham og blev Moder til Ingegerd. Med sine Døtre fulgte hun ham på hans ulykkelige Englandstog, hvorimod Thora blev tilbage (1066).
Efter Haralds Fald ægtede E. Svend Estridsen, samtidig med at hendes Stifsøn Oluf Kyrre fæstede Svends Datter Ingrid, en Stadfæstelse af den nylig sluttede Fred mellem Danmark og Harald Haardraades Sønner (o. 1067). Med E. fik Svend vistnok Sønnen Thorgils; han blev opfostret hos sin mødrene Slægt i Rusland, hvor han senere skal være bleven Fyrste. Om E. s Liv som dansk Dronning véd man ellers intet.

P. A. Munch, Det norske Folks Hist. II.
A. D. Jørgensen, Den nord. Kirkes Grundlæggelse S. 680. 693 f.


Hans Olrik.

     Ellisiv (?) var også kendt som Elizaveta (?) Hun blev født i 1032. Hun var datter af Jaroslav Vladimirovich den Vise og Ingegerd Olufsdatter. Ellisiv blev gift cirka 1067 med Kong Svend Estridsen af Danmark, søn af Ulf Jarl Thrugilsøn og Estrid Svendsdatter. Ellisiv (?) døde cirka 1075.
Far-Nat*Jaroslav Vladimirovich den Vise f. 978, d. 20 Feb 1054
Mor-Nat*Ingegerd Olufsdatter f. 1001, d. 10 Feb 1050

Familie: Ellisiv (?) og Kong Svend Estridsen af Danmark

Kildehenvisninger

  1. [S43] Thomas Hansen Erslew, Erslew.

Gyda (?)

K
Fra Dansk Biografisk Lexikon:1

Gyda var en Datter af den svenske Konge Anund Jacob; om hun blev gift med Svend paa den Tid, da han landflygtig opholdt sig i Sverige, er tvivlsomt. G. blev dræbt ved Gift af Svends Frille Thora.

Johannes C. H. R. Steenstrup.

     Gyda (?) var datter af Kong Anund Jakob (?) af Sverige. Gyda blev gift med Kong Svend Estridsen af Danmark, søn af Ulf Jarl Thrugilsøn og Estrid Svendsdatter. Gyda (?) døde af gift.
Far-Nat*Kong Anund Jakob (?) af Sverige d. 1051

Familie: Gyda (?) og Kong Svend Estridsen af Danmark

Kildehenvisninger

  1. [S43] Thomas Hansen Erslew, Erslew.

Rikke Stein Andersen1

K
     Rikke Stein Andersen er datter af Jørgen Verner Stein Andersen og Kirsten Kyhl.
Far-Nat*Jørgen Verner Stein Andersen
Mor-Nat*Kirsten Kyhl

Kildehenvisninger

  1. [S552] Annie Kyhl, online http://www.anniekyhl.dk/legacy/annie%20kyhl5/index.htm

Thomas Stein Andersen1

M
     Thomas Stein Andersen er søn af Jørgen Verner Stein Andersen og Kirsten Kyhl.
Far-Nat*Jørgen Verner Stein Andersen
Mor-Nat*Kirsten Kyhl

Kildehenvisninger

  1. [S552] Annie Kyhl, online http://www.anniekyhl.dk/legacy/annie%20kyhl5/index.htm

Jaroslav Vladimirovich den Vise

M, f. 978, d. 20 februar 1054
     Jaroslav Vladimirovich den Vise blev født i 978. Jaroslav blev gift februar 1018 med Ingegerd Olufsdatter. Jaroslav Vladimirovich den Vise var i 1019 russisk storfyrste, fyrste af Kiev og Novgorod. Han døde 20 februar 1054.

Barn af Jaroslav Vladimirovich den Vise og Ingegerd Olufsdatter

Ingegerd Olufsdatter

K, f. 1001, d. 10 februar 1050
     Ingegerd Olufsdatter blev født i 1001. Ingegerd blev gift februar 1018 med Jaroslav Vladimirovich den Vise. Ingegerd Olufsdatter døde 10 februar 1050.

Barn af Ingegerd Olufsdatter og Jaroslav Vladimirovich den Vise

Kong Anund Jakob (?) af Sverige1

M, d. 1051
Örjan Martinsson fortæller:

Anund Jakob

Olof Skötkonungs son Anund Jakob hette egentligen bara Jakob, men då han skulle väljas till kung omkring år 1020 krävde folket att han skulle ta ett mera svenskklingande namn. Det är under namnet Anund som han är känd i de nordiska källorna (Önundr Óláfsson). Även de mynt han präglade i Sigtuna hade detta namn. Inte mycket är känt om Anund Jakobs insatser som kung ca 1020-1050, men enligt västgötalagens kungalängd ska han ha burit tillnamnet "Kolbränna" på grund av att han i sina uppgörelser lät "bränna mäns hus". Hans utrikespolitik syftade till att bevara maktbalansen i Skandinavien och därför stödde han först Norges kungar Olov Haraldsson och Magnus den gode mot Danmarks kung Knut den store och hans söner, och slutligen dansken Sven Estridsson mot norrmannen Magnus den gode Den mest berömda händelsen under dessa krig var slaget vid Helge å ca 1026 som i praktiken slutade oavgjort. Men en tid efter slaget var dock Knut den store desto mer framgångsrik mot både Anund Jakob och Olov Haraldsson, och som en följd av Anunds nederlag var en del av Sverige tillfälligt under dansk kontroll. Bland annat präglade Knut den store egna mynt i Sigtuna. När Magnus den gode sedan blev kung över både Norge och Danmark 1042 stödde Anund Jakob dennes motståndare Sven Estridsson fram till sin död omkring 1050.

Familjeförhållanden

Hos Snorre Sturlasson och Adam av Bremen finns det motsägelsefulla uppgifter om vem som var Anund Jakobs mor. En mening som förmodligen har tillkommit senare och inte skrivits av Adam av Bremen berättar följande om Anund Jakobs far Olof Skötkonung:

Svearnas kung var ivrig kristen och tog en slavisk flicka vid namn Estrid, av obodriternas stam, till gemål. Hon födde honom Jacob och dottern Ingegerd, som den fromme kungen i Ryssland Jaroslav tog till äkta.

Adam av Bremen själv skrev i en senare del av boken detta om Olof Skötkonung:

Denne kung sägs för övrigt ha haft två söner. Dessa båda lät han döpa tillsammans med sin gemål och sitt folk. Den ene av dem, som föddes av en bihustru, fick namnet Emund. Den andre, Anund, som kungen hade avlat med sin lagliga gemål, fick trons och nådens tillnamn Jacob.

I det första citatet beskrivs Anund Jakobs mor som tillhörig den slaviska stammen obodriterna som levde i nuvarande Mecklenburg. Men Snorre Sturlasson uppger att båda föräldrarna till Anund Jakob var svenska och att det var hans illegitime halvbror Emund som hade en slavisk mor. Namnet på Anunds Jakobs mor förekommer inte i Snorre Sturlassons Heimskringla, men det har förmodligen nämnts i den lucka i Snorres text som finns före dessa meningar:

De fick även en son som föddes på Jakobsvakelsedagen. När pojken skulle döpas lät biskopen kalla honom Jakob. Svearna tyckte illa om detta, eftersom ingen svensk kung tidigare hade kallats Jakob. Alla kung Olavs barn var vackra och kloka.

Om Anund Jakob föddes på Jakobsvakelsedagen var han född den 25 juli och uppkallad efter en av Jesus lärjungar. Får vi tro Snorre Sturlasson ska namnet Jakob sedan ha ändrats till Anund när han valdes till kung av svearna, vilket bör ha skett omkring år 1020 då han enligt Snorre var 10-12 år gammal. Detta kan emellertid vara en påhittad förklaring från Snorres sida eftersom det finns flera exempel från den här tiden på barn som fick både ett skandinavisk och ett kristet namn vid dopet. De händelser som hade föregått Anund Jakobs kungaval var systern Ingegerds bröllop med furst Jaroslav I år 1019 och sedan hans halvsyster Astrids bröllop med den norske kungen Olav Haraldsson.

I ytterligare ett senare tillägg till Adam av Bremen finns följande mening: "Gunhild, Anunds änka är inte densamma som Gude, som Thora dödade". Meningen syftar på ännu ett osäkert familjeförhållande. Den danske kungen Sven Estridsson (1047-1076), som var kusin till Anund Jakob, ska ha varit gift med Anunds dotter Gyda som omkring 1045 dödades av Svens älskarinna Tora. Gyda har i en annan källa förväxlats med Gunhild som Sven Estridsson tvingades skilja sig ifrån eftersom kyrkan inte tillät äktenskap mellan kusiner. Gunhild var dotter till jarlen Svein Håkonsson och Holmfrid (troligen syster till Olof Skötkonung). Märkligt nog var Anund Jakob också kusin till Gunhild och därmed bör deras äktenskap ha varit lika otillåtet för kyrkan. Det avsnitt som tillägget kommenterar är en skildring av ärkebiskopen av Hamburg-Bremens sändebuds hemresa efter att de hade blivit avvisade av Emund den gamle (den som visade medlidande var blivande kungen Stenkil):

Denne, som var den ende som kände medlidande med bröderna, erbjöd dem gåvor och såg till att de välbehållna kunde passera bergstrakterna i Sverige och komma fram till den helgonlika drottning Gunhild, som efter att ha blivit skild från danernas kung på grund av sin släktskap med honom, nu levde utanför Danmark och ägnade sig åt gästfrihet och andra fromma verk. Hon tog mycket ärofullt emot sändebuden, som om de hade skickats av Gud, och sände dem gåvor till ärkebiskopen.

Anunds Jakobs kungaval och kriget mot Knut den store

Missnöjet med Olof Skötkonungs krig mot Norge ledde till att Anund Jakob valdes till dennes medkung omkring 1020, endast 10-12 år gammal. En uppdelning av riket skulle också ske mellan far och son, men det är tveksamt ifall den någonsin ägde rum eftersom Anund Jakob var så ung och Olof Skötkonung enligt isländska uppgifter ska ha dött redan vintern 1021-22. Adam av Bremens påstående att Olof Skötkonung dog samma år som Knut den store och kejsar Konrad II är inte trovärdig eftersom dessa personer dog först 1035 respektive 1039. Innan dess hade den mest omtalade händelsen under Anund Jakobs regeringstid ägt rum, slaget vid Helge å.

När Norges kung Olav Haraldsson blev svåger till Anund Jakob upphörde kriget mellan Sverige och Norge. Kriget mellan Olav och den dansk-engelske kungen Knut den store fortsatte däremot. Knut den store gjorde anspråk på hela Norge och Olav Haraldsson övertygade sin svenske svåger att det låg i bådas intresse att Knut inte lyckades erövra Norge. Knut den store försökte utan framgång blidka Anund Jakob med stora gåvor och vänskapsanbud, men i ett möte i Kungahälla slöts den svensk-norska alliansen. Omkring år 1026 sammanstrålade sedan de två allierade flottorna efter att Olav hade härjat Själland och Anund Jakob östra Skåne. Knut den store befann sig då i England men samlade genast en stor flotta för att möta fienderna. När Olav och Anund fick reda på storleken på den flotta som kom emot dem beslöt de att undvika denna genom att segla mot Sverige förbi Skåne som återigen härjades och brändes. Men de kom inte längre än till Helge ås mynning där de förberedde ett försvar och väntade in Knuts flotta. När det gäller detaljerna kring själva slaget ger källorna olika bud, det verkar som om Knut den stores flotta drabbades av någon form av olycka som dränkte många av hans män. Saxo Grammaticus och Snorre Sturlasson är emellertid överens om att danskarna drabbades av svåra förluster och att den svensk-norska flottan sedan drog sig tillbaka från platsen för slaget. Av tradition räknas den armé som sist lämnar slagfältet som segrare. Men danskarnas stora förluster gör det berättigat att beskriva slaget som oavgjort.

Efter slaget diskuterade Anund Jakob och Olav ifall de skulle göra ett ny attack mot Danmark under vintern, men enligt Snorre Sturlasson var svearna som hade fått större förluster än norrmännen ovilliga att fortsätta strida under detta år. De följande åren kan kriget inte heller ha gått bättre för de förbundna eftersom Knut den store erövrade Norge 1028 och lät omkring år 1030 prägla egna mynt i Sigtuna, dessa hade inskriften CNUT REX SW (Knut, kung av Sverige). Knut den store ska också 1027 i ett brev till sina engelska undersåtar ha kallat sig för "kung över en del av svearna". Tyvärr är de övriga källorna tysta om den här omvälvande perioden under Anund Jakobs regeringstid. Den ende som nämner något om händelserna efter slaget vid Helge å är Snorre Sturlasson som berättar att när Olav Haraldsson skulle försöka återerövra Norge år 1030 fick han hjälp av 400 man från Anund Jakob. Det var emellertid inte tillräckligt utan Olav Haraldsson stupade i slaget vid Stiklastad mot en här av norrmän lojala till Knut. Bristen på källor gör därför att vi inte kan veta vilka delar av Sverige utöver Sigtuna som Knut den store ockuperade och när Anund Jakob tog tillbaka dem. Det bör dock inte ha skett senare än 1035 då Knut den store dog. Strax efter Knuts död bistod Anund Jakob Olavs son Magnus den godes framgångsrika kamp för att bli norsk kung. Detta på inrådan av sin syster Astrid som hade varit gift med Olav Haraldsson och därmed var styvmor till Magnus. Svearna skulle först ha varit tveksamma eftersom de kom ihåg hur det gick fem år tidigare. Snorre Sturlasson som berättar om detta har dock förväxlat Anund Jakob med hans halvbror och efterträdare Emund den gamle.

Det bör i sammanhanget också nämnas att det finns forskare som hävdar att slaget vid Helge å ägde rum vid en å i Uppland och inte vid den mer kända ån i östra Skåne. Detta skulle i så fall bättre förklara varför Knut den store senare kunde lägga under sig en del av Sverige. Det råder dock ingen tvekan i de historiska källorna om att de skildrar strider som äger rum i Skåne.

Det kan ha varit i samband med Anund Jakobs krig som Blekinge blev danskt. I Wulfstans reseskildring från slutet av 800-talet beskrivs nämligen Blekinge som ett land som lydde under sveakungen medan en gränsläggning i mitten av 1050-talet placerar landskapet på den danska sidan. Anund Jakobs krig mot Knut den store är också det enda kända dansk-svenska krig under den här perioden där Sverige var den underlägsne parten.

Inrikes förhållanden

De källor som finns om Anund Jakobs tid berättar bara om de krig som Anund Jakob deltog i. Vad han uträttade på hemmaplan är mindre känt. Det tycks dock som om Anund Jakob ordnade upp den oreda som hade rått inom myntpräglingen under faderns sista decennier. Myntens vikt blev enhetligare och inskrifterna mer välformade och läsligare. Trots detta upphörde myntpräglingen efter år 1030 och det skulle dröja till mitten av 1100-talet innan det återigen präglades svenska mynt. I övrigt är den enda informationen om Anund Jakobs inrikespolitik en notis från Västgötalagens kungalängd där han kallas för Emund Kolbränna. Tillnamnet förklaras så här: "Han kallades Kolbränna för att han i sina räfster gärna brände mäns hus". Anund Jakob tycks alltså ha varit en ganska hårdhänt kung. Adam av Bremens beskrivning av honom ger dock ett helt annat intryck:

Han var visserligen ung till åren men överträffade alla sina föregångare i visdom och fromhet. Ingen kung var så älskad av svearnas folk som Anund.

Adam av Bremen är som vanligt väldigt tendensiös när han skildrar de skandinaviska kungarna. Anund Jakob tycks ha haft ett gott förhållande till Hamburgstiftet och får därför en välvillig behandling i Adams verk. Intressant är också att Adam tycks bekräfta Snorre Sturlassons uppgift att Anund Jakob inte var vuxen när han blev kung. Utöver detta berättar Adam av Bremen också att Anund Jakobs kusin Sven Estridsson tjänstgjorde i sveakungens hird i 12 år, vilket inte nödvändigtvis behöver innebära en sammanhängande period. Sven ska under striderna om Danmarks tron 1042-47 ha flytt till Sverige tre gånger och två gånger återkommit med svenska hjälptrupper. Men huvuddelen av Sven Estridssons vistelse i Sverige måste ha ägt rum på 1030-talet. Från Sven ska Adam av Bremen ha hört att "kristendomen under Jacobs regeringstid hade rätt stor utbredning i svearnas land".

En händelse som utspelades 1040-1041 var ett vikingatåg lett av Anund Jakobs kusinbarn (eller brorson) Ingvar Vittfarne som gick ända till Kaspiska havet. Företaget slutade emellertid med att Ingvar och de flesta av hans män dog av sjukdom i Georgien. Många runstenar i Mälardalen och Östergötland är resta till minne av dem som dog under detta olycksaliga vikingatåg. Ingvar Vittfarnes saga berättar om denne man som tidigare tillsammans med Anund ska ha lett ett krigståg mot semgallerna i dagens Lettland, vilka sedan en tid tillbaka inte hade betalat sin skatt till sveakungen. Sagan hävdar att Olof Skötkonung fortfarande var kung vid den tiden men detta kan av kronologiska skäl inte stämma. Krigståget var iallafall framgångsrikt och Ingvar vann ett stort anseende bland svearna. Några år efter denna händelse krävde Ingvar "konungs namn och värdighet" av sveakungen (fortfarande Olof enligt sagan). Men detta gick sveakungen inte med på och Ingvar begav sig då till Ryssland (troligen år 1036) och gjorde där krigstjänst hos furst Jaroslav I innan han lockade med sig män från hemlandet till att delta i det olycksaliga vikingatåget mot "Särkland" 1040-1041. Ingvars krav på att få konungs namn och värdighet har tolkats som ett försök att bli utsedd till Anund Jakobs efterträdare, denne saknade ju egna söner.

Kriget mot Magnus den gode

Efter att först ha hjälpt Magnus att bli norsk kung bytte Anund Jakob sida när Magnus blev för mäktigt. Den som stöddes istället var Sven Estridsson som i egenskap av barnbarn till Sven Tveskägg kunde göra anspråk på den danska tronen. Händelseförloppet gick till på det sättet att när Knut den stores son Hardeknut dog 1042 försökte Sven bli dansk kung. Men han hindrades av ett avtal mellan Hardeknut och Magnus den gode som gick ut på att den som levde längst skulle ärva den andres rike. I enlighet med detta avtal krävde och lyckades Magnus bli kung av Danmark. Sven fick då nöja sig med att bli hans jarl istället. Den utnämningen var emellertid inte tillräcklig för att mätta Svens ambitioner och det dröjde inte länge innan han gjorde uppror mot Magnus. Tronstriden ledde till att han tre gånger tvingades fly till Sverige där han vistades 1043, 1045-1047 och 1047. Två gånger (1043 och 1047) återkom han med svenska hjälptrupper och tog kontroll över Danmark för att båda gångerna återigen bli fördriven av Magnus. Denne dog dock 1047 och gjorde på dödsbädden sin fiende till dansk tronföljare så att Sven till sist kunde bli kung av Danmark.

Snorre Sturlasson som återigen har förväxlat Anund Jakob med Emund berättar hur Sven i början av tronstriden flydde till sin svenske släkting när Magnus tågade mot honom år 1043:

På våren när han hörde att kung Magnus kom söderut från Norge och hade en stor här, for Sven till Skåne och därifrån upp genom Götaland och sedan till Svitjod till sin släkting den svenske kungen Emund. Han stannade där under sommaren och fick bud om från Danmark om kung Magnus färder och antalet män han hade med sig. När Sven fick reda på att kung Magnus hade låtit en stor del av sitt manskap fara bort och att han var söderut i Jylland red han ned från Svitjod med ett stort manskap som sveakungen hade givit honom.

Därefter skildrar Snorre striderna mellan Sven och Magnus samt hur Sven återigen flyr till sveakungen 1045 för att komma tillbaka och för tredje gången fly till sveakungen 1047 innan han slutligen kunde efterträda Magnus som dansk kung samma år. Adam av Bremen som fick sina uppgifter direkt från Sven Estridsson berättar om dessa strider på följande sätt:

Magnus härskade vid denna tid över två riken, nämligen danernas och nordmännens, varemot Jakob ännu var kung i Sverige. Med hjälp av denne samt stöd från jarlen Tove lyckades Sven fördriva Magnus från Danmark. Denne tog då upp kampen på nytt men omkom ombord på sin flotta. Nu innehade Sven två riken och sägs ha utrustat en flotta för att lägga England under sitt välde.

Det Sven Estridsson har sagt till Adam av Bremen är en ofullständig och felaktig bild av händelseutvecklingen. Här står det ingenting om att Sven blev fördriven tre gånger av Magnus. Sven var dessutom aldrig kung av Norge och han hade fullt upp med att freda sitt danska rike från Magnus norske efterträdare Harald Hårdråde. Den Tove jarl som nämns i texten är för övrigt inte känd från någon annan källa och det går därför inte att avgöra omfattningen av hans jarladöme.

Ännu en kanske alltför smickrande bild av Sven ges i ett tillägg till texten ovan, som dock ändå innehåller information som Sven förmodligen inte hade velat ge till Adam av Bremen. Följande rader som uppenbarligen handlar om åren 1042-1043 har någon skrivit i marginalen till Adams verk:

Besegrad av Magnus fann Sven i sitt öde, erkände segraren som sin länsherre och avlade trohetsed till honom. Men när han på danernas inrådan på nytt började krig, blev han i alla fall övervunnen av Magnus. Då flydde Sven och kom till Jakob, djupt bedrövad över att ha brutit sitt trohetslöfte.

Vad dessa knapphändiga notiser antyder är att Anund Jakob fortsatte den politik som ledde fram till slaget vid Helge å och militärt bistånd till norska tronkrävare. Nämligen att förhindra att Norge och Danmark fick en gemensam kung. Tyvärr är det svårt att få någon bra bild på hur omfattande Anund Jakobs militära stöd var på detta område eftersom källorna inte ger särskilt många detaljer. Snorre Sturlasson är i alla fall utförligast och det verkar inte som han har missat någon händelse under denna turbulenta tid. För han nämner även att Sven Estridsson träffade den norske tronkrävaren Harald Hårdråde i Sigtuna 1045 och att båda var svearnas vänner. Detta kan ses som en antydan på att Anund Jakob också stödde Harald Hårdråde även om inga hjälptrupper nämns i det fallet. Adam av Bremen har å sin sida helt missat slaget vid Helge å samt interventionerna i Norge och han berättar bara knapphändigt om Svens tronstrider som dessutom framställer Sven Estridsson i alltför positiv dager. Den enda svenska inblandning i de skandinaviska tronstriderna som Saxo Grammaticus berättar om är slaget vid Helge å.

Anund Jakobs död

Tidpunkten för Anund Jakobs död är okänd. Det sista livstecknet är stödet till Sven Estridssons kamp för den danska tronen 1047. Efter att Adam av Bremen hade skildrat hur Sven Estridsson, Harald Hårdråde och Edward Bekännaren hade blivit kungar av Danmark (1047), Norge (1045) och England (1042) samt nämnt en händelse i England som ägde rum år 1049 skrev han följande mening: "När detta hade inträffat där, gick svearnas mycket fromme kung Jacob ur tiden". Anund Jakobs död får därför med en bred felmarginal antas ha inträffat omkring 1050. Enligt Hervararsagan dog han sotdöden (sóttdauðr), dvs i sjuksäng. Några söner som kunde efterträda honom hade han uppenbarligen inte, så han efterträddes istället av sin äldre halvbror Emund som var född utanför äktenskapet. Emund som fortfarande levde sommaren 1060 ska enligt Hervararsagan bara ha varit kung en kort tid.

Anmärkningar

Citaten från Adam av Bremen är hämtade från Emanuel Svenbergs översättning från 1984 med den lilla justeringen att den nyskapade termen "sveoner" har ersatts med "svear". Det latinska ordet "Sueones" översätts vanligen till "svear" och jag anser att flera olika översättningsvarianter av samma ord ställer till med onödig förvirring.

Citaten från Snorre Sturlassons Heimskringla är hämtade från Karl G. Johanssons översättning "Nordiska kungasagor" (1991-93).
     Anund blev gift med Gunhild (?), datter af Svend Hakonsen og Holmfrid (?). Kong Anund Jakob (?) af Sverige var cirka 1022 konge af Sverige. Han døde i 1051.

Barn af Kong Anund Jakob (?) af Sverige

Familie: Kong Anund Jakob (?) af Sverige og Gunhild (?)

Kildehenvisninger

  1. [S322] Tacitus, online http://www.tacitus.nu

John Erik Kyhl1

M
     John Erik Kyhl er søn af Jens Einar Kyhl og Asta Klara Borring Larsen.
Far-Nat*Jens Einar Kyhl
Mor-Nat*Asta Klara Borring Larsen

Børn af John Erik Kyhl og Linda Sehard

Kildehenvisninger

  1. [S552] Annie Kyhl, online http://www.anniekyhl.dk/legacy/annie%20kyhl5/index.htm

Linda Sehard1

K, f. 26 august 196
     Linda Sehard blev født 26 august 196 i Tagensbo, København.

Børn af Linda Sehard og John Erik Kyhl

Kildehenvisninger

  1. [S552] Annie Kyhl, online http://www.anniekyhl.dk/legacy/annie%20kyhl5/index.htm

Casper Kyhl1

M, f. 28 november 1985
     Casper Kyhl blev født 28 november 1985 i Frederiksberg, København. Han var søn af John Erik Kyhl og Linda Sehard.
Far-Nat*John Erik Kyhl
Mor-Nat*Linda Sehard f. 26 Aug 196

Kildehenvisninger

  1. [S552] Annie Kyhl, online http://www.anniekyhl.dk/legacy/annie%20kyhl5/index.htm

Maria Kyhl1

K, f. 14 april 1988
     Maria Kyhl blev født 14 april 1988 i Frederiksberg, København. Hun var datter af John Erik Kyhl og Linda Sehard.
Far-Nat*John Erik Kyhl
Mor-Nat*Linda Sehard f. 26 Aug 196

Kildehenvisninger

  1. [S552] Annie Kyhl, online http://www.anniekyhl.dk/legacy/annie%20kyhl5/index.htm

Rannveig Tordsdatter

K

Mstislav (?)

M, f. cirka 935, d. 25 maj 992
From Wikipedia, the free encyclopedia:

Mieszko I (c. 935–May 25, 992) was a duke of the Polans and the first historical ruler of Poland. Member of the Piast dynasty, he was son of the legendary Siemomysl, grandchild of Lestek and father to Boleslaw Chrobry, the first crowned king of Poland, and SwiEtoslawa-Sygryda, a Nordic queen.

Mieszko was not the duke's actual name but was given to him later - contemporary documents called him Mesco, Misico, Mesico, Msko or similar, with one odd exception - he also appeared as Dagome or Dagone in a papal document from about 1085 AD called Dagome iudex, which mentions a gift of land to the Pope almost a hundred years earlier.

Life

In 965 Mieszko married Dobrawa (Dobrava, Dubrawka), daughter of Boleslav I, Duke of Bohemia. In 977 Dobrawa died, and in 980 Mieszko married Oda von Haldensleben, daughter of Dietrich of Haldensleben, Count of the North March (965-985), after abducting her from the monastery of Kalbe.

The early career of Mieszko was dominated by fighting with the tribes of Wieletes and Volinians south of the Baltic Sea, and their ally, the Saxon count Wichman. Mieszko was baptised in 966, probably under the influence of his Christian first wife or perhaps in order to avoid confrontation with the Holy Roman Empire to the west. He built a church dedicated to Saint George at Gniezno and in 968 he founded the first cathedral in Poznan, placed under the archdiocese of Magdeburg and dedicated to Saint Peter. Those events are also known as the baptism of Poland.

At the time of the reign of Mieszko there was no single place serving as the capital, instead he built several castles around his country. Of the most important were: Poznan, Gniezno and Ostrów Lednicki.

The latter was a ring-fort some 460 feet in diameter, containing his residence, a fine stone palace, the country's first monumental architecture.

He had probably one sister of unknown name, and two brothers: one of them, name unknown, was killed in battle around 964; the second, chronicled as Cidebur (Polish: Czcibor), helped Mieszko to defeat margrave Hodo, successor of Dietrich von Haldensleben in the Battle of Cedynia in 972.

Some historians suggest that Mieszko I had pledged allegiance to emperor Otto I the Great, to emperor Otto II and again to emperor Otto III. However, there is much dispute over this point from the Polish side - mainly whether his allegiance represented the whole of Poland, or only part (the disputed fragment is "usque in Vurta fluvium" from Thietmari chronicon). One medieval chronicle (Thietmari chronicon too) also states that Mieszko pledged allegiance to Margrave Gero, but since the chronicle itself is believed to be an abstract of another which does not mention this, it is now considered to be a myth.

Reign

His reign began around 962 in territory later called Greater Poland, Kuyavia and possibly in eastern Pomerania. In the 960s he probably at least partially conquered western Pomerania, and in the 990s he conquered Silesia and Lesser Poland.

Much of his military activity was along the Baltic coast, in territory later called Pomerania. He defeated Odo I, Margrave of the Saxon Ostmark, at Cedynia in 972, and reached the mouth of the Oder in 976. The decisive battle, fought in 979, ensured Mieszko's position as ruler of the area (or forced him to make an allegiance with Emperor Otto II). The following year he celebrated his temporary conquest by dedicating a fortress at (Gdansk in 999.

In 981 Mieszko I lost the land known only as Grody Czerwienskie to Vladimir I, prince of Kiev (but this territory could belong to another Polish tribe: Ledzianie, which wasn't under Mieszko's control before 987/988). In 986, upon the death of Emperor Otto II (d. 983), after short time of being opposed to the idea, he pledged allegiance to the Emperor Otto III, and helped Otto with wars with the Polabian Slavs. According to the 1085 papal note, he and his wife Ote, shortly before his death, gifted the state to the Pope and in turn received it as a fief of the Pope in a document usually called the Dagome Iudex (this is one of many theories, which try to explain motives of making this document). This document indexes the lands of (Mieszko), referred to as "Dagome" in the document, and his wife "Ote" (former nun Oda von Haldensleben) and her sons by him. The other son Boleslaw I is not mentioned, perhaps to insure Oda and her sons territory to them (by papal protection). As it turned out, upon his father's death Boleslaw did expel Oda and her sons in order to claim all territory for himself.

From his first marriage he had a son, his successor Boleslaus, and two daughters, Sygryda (Swietoslawa) and one whose name is unknown. Sygryda was the wife (as queen Sigrid the Haughty) of Eric the Victorious, king of Sweden and then (as queen Gunhilda) of king Sweyn Forkbeard of Denmark, and mother of king Canute of Denmark and England. "Swietoslawa" is generally accepted by historians as the best approximation of this first daughter's Slavic name. The second daughter was most likely married to a Pomeranian Slavic Prince.

From his second marriage he had three sons; Mieszko, Lambert, and Swietopelk.

In 1999 the archeologist Hanna Kócka-Krenz found Mieszko's palace in Poznan.
     Mstislav (?) var polsk hertug. Han var også kendt som Mieszko (?) Han blev født cirka 935. Han døde 25 maj 992.

Barn af Mstislav (?)

Ellinor Lise Kyhl1

K
     Ellinor Lise Kyhl er datter af Viggo Thorvald Kyhl og Gerda Marie Andersen.1
Far-Nat*Viggo Thorvald Kyhl1
Mor-Nat*Gerda Marie Andersen1 f. 20 Sep 1922, d. 14 Jan 1998

Kildehenvisninger

  1. [S552] Annie Kyhl, online http://www.anniekyhl.dk/legacy/annie%20kyhl5/index.htm

Gunhild (?)1

K

Barn af Gunhild (?) og Kong Harald I Blatan af Danmark

Kildehenvisninger

  1. [S517] Adam af Bremen, Adam af Bremen.

Niels-Otto Wind-Jensen1

M

Børn af Niels-Otto Wind-Jensen og Ellinor Lise Kyhl

Kildehenvisninger

  1. [S552] Annie Kyhl, online http://www.anniekyhl.dk/legacy/annie%20kyhl5/index.htm

Michael Wind-Jensen1

M
     Michael Wind-Jensen er søn af Niels-Otto Wind-Jensen og Ellinor Lise Kyhl.1
Far-Nat*Niels-Otto Wind-Jensen1
Mor-Nat*Ellinor Lise Kyhl1

Familie: Michael Wind-Jensen og Nina Vinghoff

Kildehenvisninger

  1. [S552] Annie Kyhl, online http://www.anniekyhl.dk/legacy/annie%20kyhl5/index.htm

Nina Vinghoff1

K

Familie: Nina Vinghoff og Michael Wind-Jensen

Kildehenvisninger

  1. [S552] Annie Kyhl, online http://www.anniekyhl.dk/legacy/annie%20kyhl5/index.htm

Thomas Wind-Jensen1

M
     Thomas Wind-Jensen er søn af Niels-Otto Wind-Jensen og Ellinor Lise Kyhl.1
Far-Nat*Niels-Otto Wind-Jensen1
Mor-Nat*Ellinor Lise Kyhl1

Kildehenvisninger

  1. [S552] Annie Kyhl, online http://www.anniekyhl.dk/legacy/annie%20kyhl5/index.htm

Annelise Kyhl1

K
     Annelise Kyhl er datter af Viggo Thorvald Kyhl og Gerda Marie Andersen.1
Far-Nat*Viggo Thorvald Kyhl1
Mor-Nat*Gerda Marie Andersen1 f. 20 Sep 1922, d. 14 Jan 1998

Kildehenvisninger

  1. [S552] Annie Kyhl, online http://www.anniekyhl.dk/legacy/annie%20kyhl5/index.htm